När man inte blev längre än 1.56...
...får man ta till andra medel. Kommer leva i dessa med 13 cm klack från Jeffrey Campbell!!
Vårvädersgatan
Här ska jag bo!!
En dag på stan
Igår träffade jag Daniel klockan 13 för att äta lunch. Det blev stekt fläsk med potatisklyftor och persiljesås. Efter det gick jag till mina favoritbutiker och klämde på dyra handväskor och fina stycken tyg. När klockan blev 17 möttes vi igen och gick för en öl och bordfotboll. Kvällen avslutades med fotbad och dokumentär.
God och billig Dagens rätt
Favoritstället Din Nye Ven
Jag och Daniel matchar
Blåtiran från lördagens innebandymatch ger mig karaktär tycker jag
Man behöver inte ens jacka
Mys framför tv:n
London
Jo, det var ju så att jag åkte till London. Men det blev inte längre än 15 dagar. Så här såg det ut!
Lars Winnerbäck i Köpenhamn
Åh vilken kväll! Känns fantastiskt att få sett Lasse första gången han spelade i Köpenhamn. Det var fint och annorlunda, lugnt och känslosamt. Otroligt skönt att slippa alla skrikande fans (som jag var en av för några år sedan och kanske fortfarande är...) och bara sitta och njuta. Det var också kul att höra om hans förhållande till Söndermarken och versionen av just den låten de spelade i kväll är en stor favorit. Men det är alltid kul att höra sina favoritlåtar på nytt och i kväll var alla annorlunda. Inga allsånger, knappt ens "LASSE LASSE!!" utan mest en svensk som försökte längst fram och fick med sig en dansk bakom oss som uttalade hans namn helt fel. Men det var just det som var så fint, att svenskar och danskar liksom delade kvällen och de var lika trollbundna som jag.
Finaste ögonblicket var när Lasse sjöng "om du behagar komma hem från England" och Daniel tog min hand. Varför ska jag vara där borta när allt jag vill ha finns här?
Och självklart fick jag med mig två plektrum, en tejpbit som satt på lasses mickstativ och turnéaffischen. Oh, jag träffade Tuva Novotny också som kände igen mig från sist jag stötte på henne i Köpenhamn!
en bild
London, Lund, Munkfors, Köpenhamn?
Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kanske med att varna för eventuella stavfel och grammatiskt okorrekta meningar, det blir så när man byter språk hela tiden.
I skrivande stund sitter jag i ett av kontoren i den finaste byggnaden i Köpenhamn. Eller, utsidan är egentligen inte så mycket att gapa efter. Men insidan däremot. Utsikten ska vi knappt prata om. Där ute på balkongen kan ingen säga annat än att Köpenhamn är en otroligt vacker stad. Det är här Daniel jobbar och just nu spelar de in en scen till en tv-serie som han klipper. Synd att jag inte känner till så många danska skådespelare, eller kanske tur för jag har en tendens att bli starstuck. Tagning 12 är det nu. Jag vil också jobba med TV, det är något jag kommit fram till. Någon form för produktion inom TV eller kanske radio. Kamerakvinna eller scenograf tror jag skulle passa mig. Men just nu skulle jag göra vad som helst för att koka kaffe.
Så, just nu är jag i Köpenhamn. Förra veckan var jag i London. Bestämde mig för att nu jäklar åker jag. Bokade en enkelbiljett, men returbiljetten blev endast två veckor senare. Jag har pratat om London långt innan jag ens flyttade till Köpenhamn och det är tre år sedan. Egentligen tror jag problemet låg i att jag byggde upp en fantasivärld där allt skulle bli bra bara jag kom till London. Men jag insåg ganska snabbt att den staden inte var något för mig. Kanske gav jag den inte en ärlig chans, men det kändes inte rätt i magen. Jag vill kunna cykla dit jag ska, slippa trängas med folk och veta vart jag är när jag är ute. London är en fantastisk stad och kanske borde jag åka tillbaka för att prova på det där jobbet jag blev erbjuden. Men jag orkar inte leva i en resväska mer.
I juni gjorde jag och Daniel slut och jag flyttade till Munkfors igen. Jag har inte bott där sedan början på gymnasiet. Känns konstigt men bra att skriva min adress till Båtvägen igen. Mer hemma kan det ju inte bli. Men precis som klyschan säger så vet man inte vad man har förrän det är borta. Jag och Daniel är tillsammans igen och jag vill aldrig att han släpper taget igen. Köpenhamn och Daniel känns rätt. Här vill jag bo, men inte just nu.
Till våren startar fortsättningskursen i lingvistik vid Lunds Universitet. Jeg glæder mig sindsygt meget (kändes mer rätt att skriva det på danska). Så just nu letar jag boende i Lund. Priserna är skyhöga men just nu jobbar jag gärna ihjäl mig för att kunna ha råd men en egen lägenhet. Det är bara att inse, jag kan inte bo med andra. Eller, där överdrev jag kanske. Jag har ju varit sambo med tre pojkvänner (inte samtidigt såklart), men det är ju en helt annan sak. Jag vill helt enkelt inte dela med folk jag inte känner eller ens med vänner, jag är alldeles för pedantiskt och typiskt ensambarn för det. Det är inget jag skäms över, det är bara så jag är. Så om någon där ute läser detta och kanske känner någon som känner någon, ring mig ok?
Det känns i alla fall bra att veta vad jag vill. Det var länge sedan sist. Läsa lingvistik och sedan tv-produktion. Boende i Lund och pojkvän i Köpenhamn. Familj och vänner i Värmland. Och hjärtat överallt men på plats.
I skrivande stund sitter jag i ett av kontoren i den finaste byggnaden i Köpenhamn. Eller, utsidan är egentligen inte så mycket att gapa efter. Men insidan däremot. Utsikten ska vi knappt prata om. Där ute på balkongen kan ingen säga annat än att Köpenhamn är en otroligt vacker stad. Det är här Daniel jobbar och just nu spelar de in en scen till en tv-serie som han klipper. Synd att jag inte känner till så många danska skådespelare, eller kanske tur för jag har en tendens att bli starstuck. Tagning 12 är det nu. Jag vil också jobba med TV, det är något jag kommit fram till. Någon form för produktion inom TV eller kanske radio. Kamerakvinna eller scenograf tror jag skulle passa mig. Men just nu skulle jag göra vad som helst för att koka kaffe.
Så, just nu är jag i Köpenhamn. Förra veckan var jag i London. Bestämde mig för att nu jäklar åker jag. Bokade en enkelbiljett, men returbiljetten blev endast två veckor senare. Jag har pratat om London långt innan jag ens flyttade till Köpenhamn och det är tre år sedan. Egentligen tror jag problemet låg i att jag byggde upp en fantasivärld där allt skulle bli bra bara jag kom till London. Men jag insåg ganska snabbt att den staden inte var något för mig. Kanske gav jag den inte en ärlig chans, men det kändes inte rätt i magen. Jag vill kunna cykla dit jag ska, slippa trängas med folk och veta vart jag är när jag är ute. London är en fantastisk stad och kanske borde jag åka tillbaka för att prova på det där jobbet jag blev erbjuden. Men jag orkar inte leva i en resväska mer.
I juni gjorde jag och Daniel slut och jag flyttade till Munkfors igen. Jag har inte bott där sedan början på gymnasiet. Känns konstigt men bra att skriva min adress till Båtvägen igen. Mer hemma kan det ju inte bli. Men precis som klyschan säger så vet man inte vad man har förrän det är borta. Jag och Daniel är tillsammans igen och jag vill aldrig att han släpper taget igen. Köpenhamn och Daniel känns rätt. Här vill jag bo, men inte just nu.
Till våren startar fortsättningskursen i lingvistik vid Lunds Universitet. Jeg glæder mig sindsygt meget (kändes mer rätt att skriva det på danska). Så just nu letar jag boende i Lund. Priserna är skyhöga men just nu jobbar jag gärna ihjäl mig för att kunna ha råd men en egen lägenhet. Det är bara att inse, jag kan inte bo med andra. Eller, där överdrev jag kanske. Jag har ju varit sambo med tre pojkvänner (inte samtidigt såklart), men det är ju en helt annan sak. Jag vill helt enkelt inte dela med folk jag inte känner eller ens med vänner, jag är alldeles för pedantiskt och typiskt ensambarn för det. Det är inget jag skäms över, det är bara så jag är. Så om någon där ute läser detta och kanske känner någon som känner någon, ring mig ok?
Det känns i alla fall bra att veta vad jag vill. Det var länge sedan sist. Läsa lingvistik och sedan tv-produktion. Boende i Lund och pojkvän i Köpenhamn. Familj och vänner i Värmland. Och hjärtat överallt men på plats.
