lundaliving

I tisdags lämnades hemtentan ut. Jag började bläddra i lite böcker igår och ska försöka kötta idag. Problemet är bara att jag kommit hem efter att han sänt morgonradio mellan 7-9 och sov ynka fem timmar inatt. Koncentrationsnivån är låg och jag tror jag behöver en förmiddagslur...
Så dagen i dag består av tentaskrivning och sömn. I morgon är jag i etern igen mellan 13-15 för att snacka innebandy och supporterskap! Lyssna lyssna på radioaf.se!
Orkar inte hålla ögonen öppna, den halvt bäddade sänger ropar på mig...

Jag trodde på allvar att det här med att blogga var min grej. Men det går några veckor, sen tappar jag lusten. Jag har ju inte ett liv som jag tror intresserar andra, tills jag kom på det - jag ska skriva för mammas skull. Hon sa senast imorse att jag borde göra ett schema till henne för att hon alltid glömmer bort vad jag gör, och när. Då kom jag också på att jag själv glömmer det. Jag kör på som en ångvält utan att stanna upp och känna efter, uppskatta det jag gör och värdera i efterhand om det var bra eller inte.
Så, nu skriver jag för mig själv och mamma. Andra som vill läsa är såklart välkomna, men det blir ingen superintressant blogg om utseende och Stureplan. Det blir om mitt studentliv i Lund, där jag läser konsthistoria och sänder radio. Borde nog byta namn på bloggen också.

Imorse kom Daniel tillbaka till Köpenhamn från New York och om inte alls länge är han här hos mig i Lund! Jag ska laga mat och pyssla om honom efter hans jobbresa och jag längtar ihjäl mig!

Just nu sitter jag på ett tåg mot Norrköping. På väg hem alltså. Från ett hem till ett annat. Daniels hem, till mammas och pappas hem och sen på torsdag till mitt nya hem i Lund. Lennart Jähkel sitter på andra sidan gången och det kryper lite i mig för jag vill säga "Hej". Men det jag mest av allt tänker på just nu är klänningen nedan som jag provade i London. Var duktig och köpte den inte, men jag ångrar det lite nu för jag har ju knappast sett något vackrare.

...får man ta till andra medel. Kommer leva i dessa med 13 cm klack från Jeffrey Campbell!!

Här ska jag bo!!

Igår träffade jag Daniel klockan 13 för att äta lunch. Det blev stekt fläsk med potatisklyftor och persiljesås. Efter det gick jag till mina favoritbutiker och klämde på dyra handväskor och fina stycken tyg. När klockan blev 17 möttes vi igen och gick för en öl och bordfotboll. Kvällen avslutades med fotbad och dokumentär.

Jo, det var ju så att jag åkte till London. Men det blev inte längre än 15 dagar. Så här såg det ut!

Åh vilken kväll! Känns fantastiskt att få sett Lasse första gången han spelade i Köpenhamn. Det var fint och annorlunda, lugnt och känslosamt. Otroligt skönt att slippa alla skrikande fans (som jag var en av för några år sedan och kanske fortfarande är...) och bara sitta och njuta. Det var också kul att höra om hans förhållande till Söndermarken och versionen av just den låten de spelade i kväll är en stor favorit. Men det är alltid kul att höra sina favoritlåtar på nytt och i kväll var alla annorlunda. Inga allsånger, knappt ens "LASSE LASSE!!" utan mest en svensk som försökte längst fram och fick med sig en dansk bakom oss som uttalade hans namn helt fel. Men det var just det som var så fint, att svenskar och danskar liksom delade kvällen och de var lika trollbundna som jag.

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kanske med att varna för eventuella stavfel och grammatiskt okorrekta meningar, det blir så när man byter språk hela tiden.

I skrivande stund sitter jag i ett av kontoren i den finaste byggnaden i Köpenhamn. Eller, utsidan är egentligen inte så mycket att gapa efter. Men insidan däremot. Utsikten ska vi knappt prata om. Där ute på balkongen kan ingen säga annat än att Köpenhamn är en otroligt vacker stad. Det är här Daniel jobbar och just nu spelar de in en scen till en tv-serie som han klipper. Synd att jag inte känner till så många danska skådespelare, eller kanske tur för jag har en tendens att bli starstuck. Tagning 12 är det nu. Jag vil också jobba med TV, det är något jag kommit fram till. Någon form för produktion inom TV eller kanske radio. Kamerakvinna eller scenograf tror jag skulle passa mig. Men just nu skulle jag göra vad som helst för att koka kaffe.

Så, just nu är jag i Köpenhamn. Förra veckan var jag i London. Bestämde mig för att nu jäklar åker jag. Bokade en enkelbiljett, men returbiljetten blev endast två veckor senare. Jag har pratat om London långt innan jag ens flyttade till Köpenhamn och det är tre år sedan. Egentligen tror jag problemet låg i att jag byggde upp en fantasivärld där allt skulle bli bra bara jag kom till London. Men jag insåg ganska snabbt att den staden inte var något för mig. Kanske gav jag den inte en ärlig chans, men det kändes inte rätt i magen. Jag vill kunna cykla dit jag ska, slippa trängas med folk och veta vart jag är när jag är ute. London är en fantastisk stad och kanske borde jag åka tillbaka för att prova på det där jobbet jag blev erbjuden. Men jag orkar inte leva i en resväska mer.

I juni gjorde jag och Daniel slut och jag flyttade till Munkfors igen. Jag har inte bott där sedan början på gymnasiet. Känns konstigt men bra att skriva min adress till Båtvägen igen. Mer hemma kan det ju inte bli. Men precis som klyschan säger så vet man inte vad man har förrän det är borta. Jag och Daniel är tillsammans igen och jag vill aldrig att han släpper taget igen. Köpenhamn och Daniel känns rätt. Här vill jag bo, men inte just nu.

Till våren startar fortsättningskursen i lingvistik vid Lunds Universitet. Jeg glæder mig sindsygt meget (kändes mer rätt att skriva det på danska). Så just nu letar jag boende i Lund. Priserna är skyhöga men just nu jobbar jag gärna ihjäl mig för att kunna ha råd men en egen lägenhet. Det är bara att inse, jag kan inte bo med andra. Eller, där överdrev jag kanske. Jag har ju varit sambo med tre pojkvänner (inte samtidigt såklart), men det är ju en helt annan sak. Jag vill helt enkelt inte dela med folk jag inte känner eller ens med vänner, jag är alldeles för pedantiskt och typiskt ensambarn för det. Det är inget jag skäms över, det är bara så jag är. Så om någon där ute läser detta och kanske känner någon som känner någon, ring mig ok?

Det känns i alla fall bra att veta vad jag vill. Det var länge sedan sist. Läsa lingvistik och sedan tv-produktion. Boende i Lund och pojkvän i Köpenhamn. Familj och vänner i Värmland. Och hjärtat överallt men på plats.

Ibland saknar jag tiden innan jag fick frisörskräck och såg ut såhär.

Började bravaderna på Daniels jobb där det bara är att ta för sig av champagnen i kylskåpet. Dansade sönder fötterna till gamla hits på minsta dansgolvet i stan, typ. Firade att jag klarade andra tentan med Cosmopolitans och Gott & Blandat. Roligaste turen på länge!

Det är inte varje dag ena ögat är ljust och det andra mörkt!

Ni vet sådana dagar som den här. När det regnar men du knyter på dig skorna redo för en springtur. Du vill vara extra hurtig och effektiv, så varför inte tvätta samtidigt? Jo, men visst. Upp för de 72 trappstegen igen. Fram med den överfulla tvättkorgen, sortera, ner i IKEA-påsar. River ner saker överallt, grusar golvet som om det hade snöat med min blöta löpskor. Och så ner igen, alla de 72 trappstegen och in i tvättstugan. 47 minuter ska tvätten ta och jag börjar springa. Springer hela vägen. Jag ler och känner hur jag nästan flyger fram. Mando Diao skriker ”Gloria!” i mina öron jag det verkar som om gruset sprätter bakom mig. Två små pojkar i trettonårsåldern stoppar mig i min slutspurt (för till och med en sådan hade jag krafter till) och frågar om de får ta en bild till ett projekt. Jajjemän säger jag och ser antagligen ganska rolig ut i min löparlook. Svettig, glad och knallröd. Struntar i det och tänker att jag varit snäll och hjälpande till det stackars lilla projektet de skriver om. Som antagligen handlar om Søerne, som kryllar av löparskor och barnvagnar, take-away kaffe och svett. Men inte idag för det spöregnar. Men jag ler glatt när bilden tas i alla fall.

Behöver jag säga att jag hade tenta igår?

 

Det känns som om någon blåst ny luft i mina lungor. Öl innan lunchtid igår och en lättnad. Inte för att jag vet att det gick bra, utan mest för att jag är stolt. Stolt över att jag inte var ett nervvrak som jag brukar. Stolt över att jag klarade den förra tentan och för att jag orkar mer. Det var länge sedan jag pluggade hårt och sattes på prov. Gymnasiet känns avlägset och som ett annat liv. Karlstad och lägenheten där.  Nu är det universitet och jag älskar det. Øresundståget till Lund och alla kaffekoppar och böcker. Alla irriterande akademiker, modeoffer och sura receptionister. Biblioteket man smyger in kaffe till.  Och läraren som påminner så mycket om Anita.

 

Folk frågar alltid varför jag läser lingvistik och vad jag ska ha det till. Det känns skönt att kunna svara ”för att det är kul”. Inte vet jag varför jag ska veta att [ p ] är en bilabial, tonlös, aspirerad, fortis, pulmonisk, eggresiv klusil. Men det är kunskap om språket och det är ju i slutändan det jag vill arbeta med. Nu gäller det bara att hitta en kurs jag vill läsa till hösten och sedan ta fortsättningskursen i lingvistik nästa år. Är litteraturvetenskap lika pretentiöst som jag tror?

 

Nu bär det av på födelsedagskalas. På med rosetten, mascaran och regnkläderna!