lundaliving

Året kunde ju faktiskt ha börjat bättre. Nog för att det firades in hemma i Värmland, men efter bara några dagar i Köpenhamn åkte jag på maginfluensa. Spydde som en gris hela måndag natt och det är först idag som jag börjar känna mig mänsklig igen. Helt sjukt vad magsjuka gör med en. Mitt ansikte var vitt och magen sköt inåt. Min pojkvän kände knappt igen mig när jag kom ut från toaletten femte gången...

Idag ska jag försöka fixa lite saker som jag borde gjort för länge sen. Gå till glasmästaren till exempel. Trots att stället ligger typ 50 meter härifrån har jag inte fått tummen ur. Optikern som ligger utterligare 100 meter bort har jag heller inte varit till. Storstadsproblem?
Men då har jag faktiskt ett motargument till mig själv. Landsbyproblem. Hur lyxigt är det egentlgen inte på landet? När jag och min pojkvän var hemma under jul och nyår levde vi så lätt. Nog för att mamma och pappa serverade allt på sliverfat, men jag menar allt det andra. Behöver man tvätta, är det bara att gå in i tvättstugan, slänga in en tvätt och sen hänga upp den. Utan att behöva varken kliva över eller under tvättstället. Behöver man köpa mjölk är det bara att sätta sig i den garage-uppvärmda bilen och åka till centrum. Ska man på träning behöver man inte tänka på att packa lätt eller klä sig varmt för att man ska cykla, den garage-uppvärmda bilen står och väntar.
Så kommer man tillbaka till verkligheten. Tvätt-tid måste bokas och planeras, för det tar en helsikes tid och kraft att tvätta nere i källaren när man bor på femte våningen utan hiss. Speciellt på vintern. Det gäller att ta sig i kragen för den där mjölklitern, knyta på sig skorna och traska bort till butiken (nog för att vi har en på hörnet men det är så attans dyrt där). Cykeln hänger med i ur och skur, kånken-ryggsäcken likaså. Men livet som sambo på 30 kvadrat i Köpenhamn har sin charm, det finns det inga tvivel om. Inte så charmigt när den ene får magsjuka kanske...