när gruset sprätter bakom mig

Ni vet sådana dagar som den här. När det regnar men du knyter på dig skorna redo för en springtur. Du vill vara extra hurtig och effektiv, så varför inte tvätta samtidigt? Jo, men visst. Upp för de 72 trappstegen igen. Fram med den överfulla tvättkorgen, sortera, ner i IKEA-påsar. River ner saker överallt, grusar golvet som om det hade snöat med min blöta löpskor. Och så ner igen, alla de 72 trappstegen och in i tvättstugan. 47 minuter ska tvätten ta och jag börjar springa. Springer hela vägen. Jag ler och känner hur jag nästan flyger fram. Mando Diao skriker ”Gloria!” i mina öron jag det verkar som om gruset sprätter bakom mig. Två små pojkar i trettonårsåldern stoppar mig i min slutspurt (för till och med en sådan hade jag krafter till) och frågar om de får ta en bild till ett projekt. Jajjemän säger jag och ser antagligen ganska rolig ut i min löparlook. Svettig, glad och knallröd. Struntar i det och tänker att jag varit snäll och hjälpande till det stackars lilla projektet de skriver om. Som antagligen handlar om Søerne, som kryllar av löparskor och barnvagnar, take-away kaffe och svett. Men inte idag för det spöregnar. Men jag ler glatt när bilden tas i alla fall.

Behöver jag säga att jag hade tenta igår?

 

Det känns som om någon blåst ny luft i mina lungor. Öl innan lunchtid igår och en lättnad. Inte för att jag vet att det gick bra, utan mest för att jag är stolt. Stolt över att jag inte var ett nervvrak som jag brukar. Stolt över att jag klarade den förra tentan och för att jag orkar mer. Det var länge sedan jag pluggade hårt och sattes på prov. Gymnasiet känns avlägset och som ett annat liv. Karlstad och lägenheten där.  Nu är det universitet och jag älskar det. Øresundståget till Lund och alla kaffekoppar och böcker. Alla irriterande akademiker, modeoffer och sura receptionister. Biblioteket man smyger in kaffe till.  Och läraren som påminner så mycket om Anita.

 

Folk frågar alltid varför jag läser lingvistik och vad jag ska ha det till. Det känns skönt att kunna svara ”för att det är kul”. Inte vet jag varför jag ska veta att [ p ] är en bilabial, tonlös, aspirerad, fortis, pulmonisk, eggresiv klusil. Men det är kunskap om språket och det är ju i slutändan det jag vill arbeta med. Nu gäller det bara att hitta en kurs jag vill läsa till hösten och sedan ta fortsättningskursen i lingvistik nästa år. Är litteraturvetenskap lika pretentiöst som jag tror?

 

Nu bär det av på födelsedagskalas. På med rosetten, mascaran och regnkläderna!


RSS 2.0